Den engelskfödda nunnan Walpurga eller S:ta Valborg levde på 700-talet. Mindre känt i hennes CV är att hon är ytterligare ett i den långa raden av skyddshelgon för sjömanskåren. Desto mer känd i den rollen är Sankt Nikolaus. Samt Sankt Elmo, han med den sprakande elmselden i de stormpiskade skeppens masttoppar.

Skälet till Valborgs upphöjelse till helgon var ett mirakel, som sägs ha inträffat när hon år 748 färdades över Nordsjön. I början var havet kav lugnt. Men snart blåste det upp till en fruktansvärd storm. Valborg föll då ned på knä på skeppets däck för att be. Stormen bedarrade genast! Väl i hamn vittnade besättningen om det under som hade skett. På den vägen är det, enligt katolsk tradition. Miraklet skildras i den flamländske konstnären Peter Paul Rubens verk från 1610.

Många förknippar nog den stundande Valborgsmässoaftonen med valborgsmässoelden mer än med något annat. Men i mitt göteborgska kulturarv lyser denna sed helt med sin frånvaro. På rikets lovartssida tände vi i stället brasor redan på Påskafton, så kallade påskeldar. Det sitter kvar i mitt medvetande.

Men ändå: Trevlig Valborgsmässoafton!