Drycken rom ingår i den karibiska önationen Jamaicas kulturella identitet. Skärpta regler väntas nu för landets sex romdestillerier. För att få bli kallad Jamaicarom måste drycken inte enbart destilleras utan även lagras på ön. Ett av de sex destillerierna har även verksamhet i grannländerna Barbados och Guyana, vilket tydligen komplicerar bilden.

Dags att uppdatera dryckens historiska arv, inte minst inom sjöfarten.

Södra vägen i Göteborg är lång – oändligt mycket längre än paradgatan Kungsportsavenyn, som den löper parallellt med i sin nordligaste sträckning. Längre söderöver, bortom nöjesfältet Liseberg, skiftar den namn till Mölndalsvägen och på andra sidan kommungränsen till Göteborgsvägen. Där i syd drar den fram sida vid sida med Mölndalsån. Både ån och den närbelägna Kallebäckskällan har haft sina perioder som det gamla Göteborgs vattentäkt.

Somliga var emellertid begivna på helt andra drycker. Exempelvis Jamaicarom, som serverades på värdshuset Jamaica på Södra vägens norra del. Det lär ha varit just på göteborgssjappet Jamaica som uttrycket ”ta sig en jamare” föddes.

Göteborgs legendariske domprost Peter Wieselgren tog nog aldrig ”jamare” i sin mun, vare sig drycken eller ordet. Men snarare än absolutism förespråkade den svenska nykterhetsrörelsens fader faktiskt måttlighet, hur det nu kunde definieras. Året efter hans bortgång 1877 publicerade Ny Illustrerad Tidning denna notis till viss vägledning:

ETT MÅTTLIGHETSSÄLLSKAP stiftades nyligen i San Francisko, och dess stadgar föreskrifver bland annat: ”Sällskapet tillåter ej begagnandet af starkare drycker än vin och öl; skulle någon medlem lida af stark modstulenhet, vare det honom tillåtet att dricka whisky, genever, konjak eller rom.” Enligt senaste underrättelser om detta sällskap lära alla medlemmarna vara i högsta grad modstulna.

Givetvis kom rommen med – världens mest sålda spritdryck. Även för oss som inte är tillräckligt modstulna för att nyttja denna söta dryckjom är den intressant utöver det vanliga, för sin roll i maritim kulturhistoria.

Då tänker jag således inte på österrikarnas sed att nyttja 80-procentig Stroh-rom som ”grädde” i teet innan de kastar sig ut i sina alpina skidbackar. Så önskar de också varandra ett besvärjande Hals- und Beinbruch, ”hals- och benbrott” (fast detta är egentligen en förvrängning av jiddischuttrycket hatsloche un broche, ”framgång och välsignelse”).

Även bland sjömän betraktades te med rom som panacé, ett universalmedel mot alla krämpor och åkommor.

Det började med Columbus’ andra resa 1493. Med i lasten hade han plantor av det ostindiska gräs-släkte som Linné skulle ge namnet Sáccharum, efter sakkhara på det fornindiska språket pali (via arabiskans sukkar upphovet till socker, sugar, sucre och så vidare på Europas språk).

Först fem år senare skulle Vasco da Gama ”upptäcka” sjövägen till Indien, lotsad dit av den arabiske sjöfararen Ahmed Ibn Majid. Men redan under vår vikingatid hade morerna förmedlat det snabbväxande ostindiska sockerröret till Europa; till Sicilien på 800-talet och till Iberiska halvön på 1000-talet.

Columbus skulle nu odla sockerrör på den ”västindiska” ö, som av sin karibiska befolkning kallades Bohio eller Ayiti (Haiti). De spanska inkräktarna kallade den San Domingo eller Isla Española, vilket snart förvanskades till Hispaniola. God grogrund för sockerröret visade sig även finnas på de karibiska grannöarna Cuba (av Columbus kallad Juana), Jamaica (Xayamaca, ”källornas land”, som av Columbus kallades Santiago), och Borikén (dagens Puerto Rico, som Columbus kallade San Juan Bautista).

Socker var en hett eftertraktad vara hemma i Europa. Snart kopierades exemplet av portugiserna, som anlade stora sockerplantager i Brasilien. Det ena gav det andra. Stora mängder västafrikanska slavar fördes dit – och hölls i schack med hjälp den destillerade sockerrörssaften cachaça, Brasiliens egen romvariant (och huvudingrediens i den populära drinken caipirinha). Holländarna i Guyana följde efter, liksom britter och fransmän i Karibien.

Så småningom kom de själva på att destillera sockerrörssaften eller den sirapsliknande restprodukten melass till en stark spritdryck. Källorna är motstridiga om när och var det började, liksom om bakgrunden till det snart etablerade produktnamnet rom.

Britterna håller på sin dåvarande koloni Barbados. De etablerade sig där kring 1625 och odlade snart sockerrör i stor skala. Odlingen var mycket ”personalintensiv”, och eftersom spanjorerna hade utrotat lokalbefolkningen, arawakerna, inleddes nu en storskalig import av västafrikanska slavar.

Den mänskliga ondskan och girigheten nådde oanade proportioner. Triangeltraden etablerades. En ändlös ström av slavar fördes från Västafrika till Amerika, varpå socker och rom fördes därifrån till Europa, samt diverse krimskrams tillbaka till Västafrika att handla nya slavar för.

Sverige var också med på ett hörn eller två, även om våra förfäder aldrig hann få igång någon reguljär triangelhandel. Men ett okänt antal slavar fördes från den kortlivade 1600-talskolonin Carolusborg (Cabo Corso) i dagens Ghana till ön São Tomé ute i Guineabukten, där de såldes till portugisiska slavhandlare. 1784-1878 hade Sverige sin västindiska koloni Saint Barthélemy, där man först 1847 upphörde med slavhanteringen – hela 14 år efter att britterna hade föregått med gott exempel i sina kolonier!

Rommen blev en oskiljaktig del av slaverisystemet. Även Barbados’ slavar hölls i schack med hjälp av den råsprit man snart började tillverka på ön. Där lär den ha kallats rumbullion eller rumbustion (”tumult”). Enligt britternas version förkortades detta till rum, när drycken inte kallades kill-devil, tafia eller Barbados water. På Barbados finns också vad som sägs vara världens äldsta aktiva romdestilleri, Mount Gay anno 1703.

Hur som helst brändes liknande drycker långt innan termen rom myntades. Människans behov av att söka sig in i dimman är påhittighetens moder. Förr talade man om drinken Draque, uppkallad efter sjöhjälten och kaparen Francis Drake som härjade i farvattnen under 1500-talets senare hälft. Han lär ha ogillat det råa sockerrörsbrännvin som hans sjömän bälgade och smaksatte det därför med socker, lime och en kvist mynta. Så föddes det som skulle bli Cubas nationaldrink, numera kallad mojito. Om myntan utesluts kommer man väldigt nära författaren Ernest Hemingways livselixir daiquiri.

Drakes drink anses också ha givit upphov till den chilenska eller pan-andinska toddyn cola de mono, ”apsvans”, som ursprungligen lär ha kallats cola de gallo, ”tuppsvans”. Kan vi möjligen just där ana bakgrunden till det universella begreppet cocktail?

De fransktalande lär däremot se sitt rhum som en förvanskning av arôme, vilket skulle kunna anspela på dryckens kryddiga doft. På franskbehärskade karibiska öar som Martinique tillverkas två slags rom; rhum industriel på sockerrörsmelass och rhum agricole på sockerrörssaft, liknande brasilianarnas cachaça.

En urgammal malajisk rusdryck av sockerrör, brum, har också lanserats som produktnamnets upphov. Ytterligare en kandidat är holländskans roemer, det pokalformade dryckeskärl som vi kallar remmare. Jag skulle nog ändå våga sätta en slant på att det var Linnés Sáccharum som förkortades till rom, rum, rhum och så vidare.

1655 kastade britterna ut spanjorerna från Jamaica, som nu i stället blev en fristad för det mänskliga avskum som gick under namnet buckanjärer. Erövringen skulle också få en avgörande betydelse för dryckesvanorna ombord i Royal Navy’s fartyg i hela 315 år!

Under 1600-talets förra hälft – och antagligen långt dessförinnan – lär stridsmoralen inom den engelska flottan ha stärkts genom tilldelning av en gallon (ca 4,5 liter) öl per man och dag. Ölfaten krävde emellertid alldeles för stort utrymme ombord. 1650 rationaliserade amiral Robert Blake ransonen till en betydligt mindre volym konjak. Och bara fem år senare ersattes denna brandy av egenproducerad rom från Jamaica!

På den vägen är det. Ransonen lär länge ha varit half a pint – ungefär en kvarts liter – vid varje vaktavlösning. 1740 införde amiral Edward Vernon sin specialblandning. Riktad till sina Captains beordrade han att manskapets romranson skulle spädas ut med vatten (två, tre eller fyra delar vatten till en del rom). Dessutom lär lite limejuice och brunt socker ha tillsatts för smakens skull.

Vernon bar öknamnet ”Old Grog”, vilket syftade på hans släng­kappa i det grova halvsidentyget grogram. Uttrycket överfördes nu till sjömännens vattenförorenade tot of rum. Därmed var den äkta groggen född, även om ordet grog egentligen är äldre än så.

Efter att lord Nelson hade stupat vid Trafalgar 1805 skulle han hållas in good spirits. Enligt skrönan konserverades kroppen i ett fat med rom, som vid ankomst hem till Portsmouth emellertid befanns vara torrlagt. Törstiga gastar påstås ha ägnat sig åt det som kallas sucking the monkey (besläktat med svenska dägga apan); att borra ett litet hål i fatet, lagom stort för ett sugrör av macaroni. Sedan dess kallas aktiviteten även tapping the Admiral, och rommen kunde kallas Nelson’s blood.

Tappningen är nog en seglivad myt – i själva verket bör Nelson’s fat ha stått under sträng bevakning. Men varför göra våld på en bra skröna, som dessutom givit avtryck i sjömansspråket?

Antagligen spelade rom en viss roll vid myteriet på HMS Bounty 1789. Det gjorde drycken definitivt knappt två decennier senare, då Bounty’s olycklige fartygschef William Bligh hade avancerat till guvernör i New South Wales. I goda syften försökte han stoppa det utbredda bruket att använda rom som ”valuta” i den lokala handeln. Det bar sig inte bättre än att han därmed förorsakade Australiens första och hittills enda militärkupp, the Rum Rebellion of 1808.

1824 minskades ransonen rom till hälften ombord i Royal Navy’s fartyg, och 1850 reducerades tilldelningen till ett enda tillfälle per dag, klockan 1200. Åtta glas på skeppsklockan blev signalen för the sun’s over the foreyard (“solen står över fockrån”), med innebörden “det är hög tid att ta ett glas”. Extra tilldelning förekom vid speciella tillfällen, som på Trafalgar Day den 21 oktober, då den kodade ordern kunde lyda: All hands forward to splice the mainbrace! (”alle man föröver för att splejsa storbrassen!”).

Många minns med fasa den 31 juli 1970. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades. Därefter lär observationer av sjöodjur och liknande ha blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Antagligen myntades termen pusser som den berusades förvrängda uttal av Royal Navy’s purser, ungefär motsvarande handelsflottans stuert. Pusser har med tiden blivit närmast synonymt med Royal Navy.

Rariteter i form av restslattar av Royal Navy’s rom lär fortfarande kunna påträffas i imperiets utkanter. Och på British Virgin Islands i Västindien bränns och buteljeras Pusser’s Rum med flottans white ensign på etiketten, och med ett innehåll som följer originalreceptet. För varje såld pava går en peng till Royal Navy Sailors’ Fund, därför populärt kallad ”the Tot Fund”.

På British Virgin Islands utspelar sig också en rommättad sångstrof i Robert Louis Stevensons roman Treasure Island (Skattkammarön), antingen diktad av honom själv eller baserad på någon bortglömd sjömansvisa. I svensk översättning lyder den:

Femton gastar på död mans kista

Hej och hå och en flaska med rom!

Sprit och Hin Håle har sörjt för de andra
Hej och hå och en flaska med rom!

Enligt en trovärdig skröna handlar texten egentligen om en grupp myterister, som buckanjären Edward ”Blackbeard” Teach strandsatte på en karg liten klippö utanför Peter Island, kallad Deadman’s Chest. Myteristerna fick med sig var sin sabel och var sin flaska rom. Avsikten var nog att de under rusets inverkan skulle ha ihjäl varandra, eller så småningom svälta ihjäl. Men när Blackbeard återvände dit en månad senare fann han till sin förvåning 15 överlevande…